Kategoria: Svenska

EU: militariseras För fred eller världsherravälde?

”Att driva nedrustningsfrågor skulle i själva verket bli grundlagsstridig verksamhet”. (Gerald Oberansmayr om EU-konstitutionen)

Österrikaren Gerald Oberansmayr anser inte att EU enligt EU-konstitutionen upplöser staterna, men att dessa inordnas i en hierarki och i ett nytt herre-drängförhållande. Oberansmayr anser att EU militariseras medvetet och dyrt. I boken ”Auf dem Weg zur Supermacht – die Militarisierung der Europäischen Union” vederlägger han EU-ledarnas retorik om EU som ett fredsprojekt. Boken finns översatt till finska med namnet Supervalta EU – Euroopan unionin militarisoimisesta ( LIKE 2005). Upprustningen gäller också atomvapen, beställda av Frankrike. I en tabell i boken upptas EU:s upprustningsprojekt, beställare, beställningens omfattning, tidtabell mellan 2001 och 2015 och kostnader i euro. En summering av materialkostnaderna ger 300 miljarder euro. Tas dessa miljarder av välfärdspengarna? frågar jag mig. Är det för fredens eller världsherraväldets skull en stat militariseras? Kan en stat som aktivt eftersträvar världsherravälde vara en fredsaktör?

Militariseringsaspekten är, i strid med gängse bruk när det gäller grundlagar, konsekvent införd i en mängd artiklar i EU-konstitutionen. Antogs denna bleve vi skyldiga att upprusta. Oberansmayr driver sitt resonemang till logiska slutsatser. De frågor han väcker ger han svar på.

Militariseringen är en nödvändig följd av stormaktsambitionerna hos EU. En stormakt har inget val i den globala arbetsfördelningen när det gäller produktionen av varor och tjänster samt i konkurrensen om resurserna. Militariseringen behövs för globaliseringen, det globala herraväldet. Skall finländska soldater i framtiden strida i Afrika i en EU-armé, är det i globaliseringens tecken för freden eller för något som till innehållet och gagnet liknar den tidigare kolonialismen? Jag följer Oberansmayrs resonemang. Åtlydnad av reglerna för världsmarknaden kräver att någon har ett världsherravälde vilket leder till världskrig. De mänskliga relationerna när det gäller arbetsfördelningen karakteriseras av konkurrens. I konkurrenssituationen sållas deltagarna ut i vinnare och förlorare, i ägare och egendomslösa. Konkurrensen skapar hierarkier också mellan ägarna så att en del ägare växer och blir allt mäktigare medan andra blir ensamma och småföretagare. Staten har monopol på de generella bestämmelserna i samhället, men är inte överordnad rålinjerna. Också för statens agerande gäller den gyllene regeln: Den som äger guldet dikterar reglerna.

Den kapitalistiska staten tryggar den samhälleliga harmonin och ”freden” och upprätthåller rålinjerna inom landet med mer eller mindre repressiva medel. Kapitalgruppernas kamp om världsmarknadsandelarna leder till att också staterna konkurrerar sinsemellan. Det kan finnas flera konkurrenter om samma andelar, men i kampen lyder alla samma bestämmelser. Mer än ett slags ordning är oordning. Den gyllene regeln gäller också omvänt: Den som dikterar reglerna har förtur till guldet. Den kapitalistiska globaliseringen leder till nationell chauvinism. Kampen om världsmarknaderna och världsherraväldet ökar trycket mot världskrig i vilket de största maktgrupperna kämpar om första platsen i den globala pyramiden. Den skärpta konkurrensen tvingar jordklotet obönhörligt tillbaka till den gamla ordningen mellan herre och dräng, mellan vän och fiende. Den som har stormaktsambitioner måste bli ledande på vissa områden. Det krävs av stormakten att den politiska viljan koncentreras och att hela området omfattande många länder talar med en röst, kulturell hegemoni för en minimering av kostnaderna för maktutövningen, överlägsen ekonomisk produktivitet och ett teknologiförsprång, att den globala infrastrukturen kontrolleras, dvs. trafik, energi, kommunikationer, logistik osv., en världsvaluta, att den egna nationella valutan fungerar som internationell placerings-, reserv- och växelvaluta vilket ger försprång i jakten på de globala rikedomarna, att makten producerar och kontrollerar handeln med strategiska råvaror och sist men inte minst ett överlägset militärt våldsmaskineri, en armé, rustningar och massförstörelsevapen, käppen som tillåter det globala handlandet. Det finns i dag en stormakt, USA, och en makt som eftersträvar att bli en stormakt EU. USA har ”klarat sig” trots sitt handelsunderskott på grund av att dess valuta fungerar som betalningsmedel på världsmarknaden. Dollarns värde och placerarnas förtroende garanteras av USA:s militära styrka. Dollarns hegemoni är tryggad om de strategiska råvarorna, främst oljan, kontrolleras av USA. Det har varit brukligt att fakturera den internationella oljehandeln i dollar. Målet för USA:s krig mot Afghanistan och Irak var kontrollen av oljeområdena i Mellanöstern och Centralasien, dels för att täcka det egna behovet, dock bara till 25 %, dels för att säkerställa faktureringsvalutan vid oljehandeln över lag. Kontrollen av ”det svarta guldet” garanterar att dollarn förblir världsvaluta. USA:s ekonomi är i obalans genom handelsunderskott. Den balanseras av att landet exporterar ökade mängder värdepapper och våld. Dollarns hegemoni förutsätter ett krigsmaskineri och finansieringen av den amerikanska rustningsbudgeten förutsätter dollarhegemoni.

EU:s båda storprojekt, den gemensamma valutan, euro, och euroarmén tär på de stöttepelare som USA:s världsherravälde grundar sig på, dollarmonopolet och våldsmonopolet. Euron är ett de facto ett hot mot dollarn. Som exempel kan anges att Irak efter år 2000 fakturerade sina oljeleveranser i euro. Iran fakturerar sin olja i euro till stora delar. Nord-Korea har bytt ut hela sin valutareserv till euro. I och med att det grundas en euroarmé är inte bara vautamonopolet utan också USA:s våldsexportmonopol hotat.

Militariseringen är viktig både för USA och EU. Supermakten USA är ekonomiskt svag och politiskt impopulär, men den kompenserar sin ekonomiska och politiska nedförsbacke genom att skynda från krig till krig och demonstrera ett övertag inom vapenteknologin. EU strävar å sin sida efter att stärka sitt ekonomiska uppsving, sin valuta och sin ännu instabila politiska enhet genom att utveckla beredskapen att föra krig i eget intresse och för egen räkning. Oenigheten inom Nato i fråga om anfallet på Irak var inte dikterat av fredsvilja från Tysklands och Frankrikes sida. Tyskland och Frankrike hade egna överenskommelser med Irak. Ryska och franska koncerner hade löften om att exploatera irakisk olja. Icke desto mindre drog Tyskland och Frankrike nytta av USA:s krig mot Irak. Det främjade deras EU-projekt för stark militär närvaro på Balkan, i Afghanistan och i Afrika. EU upprustar som aldrig förr. Upprustningspolitiken finns inskriven i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Skall med globalisering förstås ett nyord för kolonialism?

EUROPEISK KAPITALISM INFÖRDE SLAVERIET

En finländare har skäl att veta varför finländska soldater i framtiden skall strida för EU i Afrika. Min förståelse ökar om jag vet vad kolonialmakterna gjorde i Afrika förr i tiden i ett flera hundraårigt perspektiv mellan 1445 och 1870, före kolonialtiden. Kolonialmakterna delade därefter Afrika mellan sig i kolonier som vidmakthölls 70-80 år mellan 1885 och 1960, den relativt korta s.k. kolonialtiden som emellertid fyllde Europa med afrikanska rikedomar och hindrade Afrikas egen politiska utveckling och självständighet. Jag har större förtroende för vad en afrikan, i det här fallet en afrikaättling, har att berätta än t.ex. en fransman eller amerikan, för har vi inte alltför länge itutats uppfattningen om ”det fattiga Afrika” och om hur Afrika behöver vår ”hjälp”.

Tror jag alltså att en EU-armé ”hjälper” Afrika när den dyker upp med finska soldater? För att få nya infallsvinklar på ”problemet” Afrika har jag utgått från Walter Rodneys berömda bok ”How Europe Underdeveloped Afrika”, 1972 i pocket. Rodney har en helt annan infallsvinkel än jag är van vid, så ”gammal” hans bok än är. Jag beskriver den. Underutveckling och utveckling är inte separata fenomen. Västeuropa och Afrika stod i sådana förbindelser med varandra att överföringen av tillgångar från Afrika till Europa garanterades. Överföringen blev möjlig när handeln blivit internationell i slutet av 1400-talet. Sedan dess har Afrika under 450 år hjälpt Europa att utvecklas. Västeuropa har hjälpt Afrika att underutvecklas i motsvarande proportion. Det som kallades internationell handel var i själva verket de europeiska intressenas utvidgning till utlandet. Europeerna vann kontrollen över världshaven, kusterna och hamnarna tack vare överlägsna fartyg och kanoner. Genom att behärska haven tog Europa de första stegen mot att förvandla delar av Afrika och Asien till ekonomiska satelliter. Portugisernas skepp t.ex. koncentrerades på guldletning och ”Guldkusten” attraherade den största uppmärksamheten från européernas sida på 1500- och 1600-talen. Det stora antalet fort talade för att så var fallet. Européerna ville hitta guld i Afrika eftersom guldmynt var högt eftertraktade inom den växande kapitalistiska penningekonomin. Européerna trodde till att börja med att det fanns guld bara på vissa ställen i Afrika. Den viktigaste exportprodukten blev alltså inte guld, men slavar. Europa tilldelade Afrika rollen av leverantör av mänskliga fångar att användas som slavar i olika delar av världen. När européerna nådde Amerika och upptäckte den enorma potentialen av guld och silver och tropiska produkter satte de slavhandeln med afrikaner i system. Dessa var vana vid hetta och ett ordnat jordbruk. Den europeiska kapitalistklassen kontrollerade den internationella handeln och Afrikas ”komparativa fördel” var att exportera fångar.

Efter att slavhandeln hade kommit i gång i en viss del av Afrika var det snart omöjligt för en enskild afrikansk stat att ändra på situationen. Dahomey försökte motsätta sig slavhandeln men det lyckades bara en viss tid. En enskild afrikansk stat kunde på den tiden inte lösgöra sig från den europeiska kontrollen. De afrikanska staterna var alltför små och politiskt splittrade, Europa kunde därför diktera världsdelens roll i världsproduktionen och handeln.

Europa var centrum för slavhandeln, den europeiska kapitalismen införde slaveriet och slavhandeln över Atlanten. Under 1600-1800-talen var exploateringen av Afrika och afrikansk arbetskraft en källa till kapitalackumulation som återinvesterades i Västeuropa. Amerikas ekonomiska utveckling fram till mitten av 1800-talet var helt och hållet baserad på utrikeshandeln i vilken slaveriet var medelpunkten. På 1830-talet stod bomull som slavarna odlat för 50 % av USA:s hela exportvärde.

Slaveriets roll för att främja rasism är väldokumenterad. Utan reservation kan det konstateras att vit rasism som har genomträngt världen var en integrerad del av det kapitalistiska sättet att producera. Det är dock inte av rasistiska orsaker som européerna förslavade afrikanerna. Europeiska plantageägare och gruvägare förslavade afrikanerna av ekonomiska orsaker så att deras arbetskraft kunde exploateras. Det hade varit omöjligt att öppna Nya Världen och utnyttja den som en konstant källa till rikedomar om den afrikanska arbetskraften inte hade funnits.

En diskussion om handeln mellan afrikaner och européer under de fyrahundra år som föregick kolonialtiden handlar praktiskt taget om en sak, slavhandeln. Vad har detta med Finland att göra? Skall finländska soldater i framtiden strida i Afrika i en EU-armé? Jag har jämfört termerna globalisering och kolonialism och slagit upp en definition på kolonialism i Larousse: ”En doktrin som avser att legitimera ockupation av ett område eller en stat, politiskt herravälde över området/staten och ekonomisk exploatering av området/staten som genomförs med stöd av doktrinen.” ”Globaliseringen” av Irak svarar bra mot den här definitionen. Misstanken är att EU-trupperna sedan med tillhörande finländare går in i Afrika för att försvara andras investeringar än afrikanernas och att de är oönskade precis som de europeiska kolonisatörerna var det under slavjaktskrigen och kolonialtiden. Det förs en debatt i saken, med rätta eftersom Finland är ett militärt icke-allierat land enligt Statsrådets redogörelse SRR 6/2004 som behandlar Finlands säkerhets- och försvarspolitik. Att vara ”icke-allierad” har stöd hos majoriteten av finländarna. I samma skrift anser sig Finland också officiellt vara ett självständigt land. Jag citerar: ”Finlands säkerhets- och försvarspolitiska handlingslinje tar sikte på att trygga landets självständighet”. Men kan Finland stå emot? Alltfler EU-länder skaffar sig legoarméer, vilket försvagar transparensen, men underlättar militaristiska ambitioner. Finland är inte ännu där, men från militaristiskt håll är landet utsatt för påtryckningar. Och trots att Finland officiellt deklarerar sig såsom icke-allierat land så är det motstridigt när Finlands officiella ambition är att ha bättre kapacitet och beredskap att delta i EU:s civila krishantering och militära krishanteringsoperationer, inbegripet de planerade snabbinsatsstyrkorna. Varför de finländska politikerna i så många läger från vänster till höger i det här perspektivet så hett beklagar att konstitutionen inte blev av är för mig en gåta. Ta till exempel artikel III-309 om fredsinsatser. Fredsbevarande insatser är bra, men fredsskapande åtgärder är illa. Fredsskapande åtgärder kan aldrig vara försvarsoperationer. De företas alltid utanför EU-ländernas gränser, är offensiva operationer och aggressionshandlingar. De utförs av snabba insatsstyrkor och stridande trupper. Våra soldater har svurit att försvara sitt hemland, ett löfte att försvara sitt eget land inkluderar inte anfall på andra länder.

Gerd Söderholm
EM, journalist, bosatt i Helsingfors

Politikernas motto – kuva och härska!

Då man ser tillbaka på vad som skett i Finland under de senaste tio åren kan man inte låta bli att förvåna sig över hur det har varit möjligt att, på så kort tid och utan att det har förekommit några störra protester, genomföra en så total nedkörning av vår en gång så uppskattade, och för många länder avundsvärda samhällsmodell.

Kanske har finländarna helt enkelt varit alltför godtrogna och tacksamma objekt för den politiska härskarklassen som i rekordfart har omfattat en häpnadsväckande förljugenhet, ett nonchalant bagatelliserande av medborgarnas oro och bekymmer, och ett direkt förakt för demokratin och folkets rättigheter.

Då finländarna röstade om EU-medlemskapet år 1994 röstade många ja eftersom vi blev utlovade säkrare arbetsplatser, bättre utvecklingsmöjligheter för näringslivet och större säkerhetspolitisk trygghet. Dessutom skulle vår stora uppgift bli att införa nordiska värderingar i EU.

Idag säljs de finländska företagen till utlandet i slutförsäljningstakt. Få familjer har undgått arbetslöshetens gissel. Otrygga och mentalt stressande korttidsanställningar drabbar i ökande takt främst de unga och kvinnorna. Ungdomarna har så gott som inga möjligheter att bilda familj under trygga förhållanden. Barn omhändertas av samhället i ökande takt. Vår social- och hälsovård är på portugisisk nivå. I skolorna växer klasserna och lärarnas ansvar, medan lönen minskar. Utbrändheten bland lärare, sjuksköterskor och socialvårdspersonal är ett dagligt problem. En stor del av finländarna mår dåligt.

Men det händer ingenting. Vi jobbar på i ännu snabbare takt i rädsla för att förlora det lilla som finns kvar. Vi för ingen debatt om ämnen som på 70- och 80-talet utgjorde grunderna till den nordiska värdegemenskapen; miljö, fred, nedrustning, ansvar för utvecklingsländerna, social jämställdhet. Den nordiska rösten har tystnat i internationella forum. Vi tiger om globaliseringens förödande inverkan. Vi talar inte om nedrustning. Istället understöder vi Europas och därmed hela världens militarisering. Miljö-debatten har förstummats. Vi bygger kärnkraft och protesterar inte mot att redan förbjudna hälso- och miljöfarliga bekämpningsmedel åter får tas i bruk. Vi ser stillatigande på medan vårt lantbruk avvecklas.

Och utan nämnvärd kritisk debatt skall vi nu underkastas en EU-grundlag. Men tack vare fiaskot under toppmötet i Bryssel får vi nu lite mera betänketid. Förslaget kommer inte att förändras i nämnvärd grad för de små medlemsländerna. Spelet som nu pågår är de stora ländernas maktkamp.

För finländarnas del vore det nu viktigt att utnyttja andrummet till att föra en öppen debatt om vad en dylik grundlag skulle betyda för oss och att hålla i minnet vad som hände under folkomröstningskampanjen 1994. EU-kritikernas farhågor avfärdades då som skrämselpropaganda.
Även denna gång bagatelliserar våra politiska ”ledare” alla farhågor och all kritik.

Statsminister Matti Vanhanen och utrikesminister Erkki Tuomioja upprepar utan skrupler att alliansfriheten består trots att högt uppsatta militärer i Finland och utomlands är av annan åsikt. Lilleputtdelstaten Finlands storfurste Paavo Lipponen stöder öppet ett NATO-medlemskap och ett deltagande i EU:s militära kärna. Han förkastar på sitt envåldshärskarmanér finländarnas krav på folkomröstning.

Man framhäver vikten av att alla medlemsländer får sin egen komissionär. En uppenbar teater för folket eftersom komissionärerna enligt grundlagen (artikel 25) förpliktar sig att inte mottaga några som helst råd eller direktiv från sina forna nationalstater utan skall handla helt i EU:s intressen. Hur många gånger har vi sett Erkki Liikanen hälsa på i Finland på sistone? Var gömde han sig när det finländska lantbruket nyligen fick ytterligare en dödsstöt?

Vad vår politiska elit inte vill diskutera är att EU får ensamrätt att tala för medlemsländerna i internationella forum såsom t.ex. Världshandelsorganisationen, att EU:s grundlag står över all nationell rätt, även Finlands grundlag, att vi förpliktar oss att förverkliga unionens mål och främja (på finska puolustaa) unionens värderingar, att vi i grundlagen förpliktar oss att öka militärbudgeten och att EU i avsevärd grad får inflytande över vår sysselsättnings- och socialpolitik etc. etc.

Erfarenheten visar dessutom att vi upprepade gånger kommer att bli överkörda av de stora medlemsländernas skrupellösa politik som är helt inriktad på egna intressen och fördelar.

Och vi bör hålla i minnet att EU integrationen inte slutar här. Den försvarspolitik som nu eventuellt blir ogenomförd kommer åter upp på EU:s agenda inom en snar framtid.
Det gemensamma skattesystem som Tysklands finansminister omnämnde i The Sunday Times 23.12.01 hör även till de ärenden som man kommer att återkomma till. Även EU-komissionens ordförande Romano Prodi uttryckte sig helt klart i ärendet i Financial Times 4.12.01 då han konstaterade att euron kommer att tvinga EU att ta i bruk olika ekonomiska styrmekanismer. Mekanismer som det är politiskt omöjligt att tala om för tillfället men som kommer att tvingas fram då EU en dag står inför en krissituation.

Även EU-konventets viceordförande Jean-Luc Dehaene, f.d. belgisk statsminister uttalade sig i European Voice 3-9/72003 för en gemensam EU-inkomstskatt för finansierandet av framtida verksamhet. Dehaene förutspår att EU:s grundlag i det här hänseendet måste ändras redan inom 3 år efter ikraftträdandet.

Vad skall vi finansiera med en sådan EU-inkomstskatt? Militär upprustning? Korrupta EU-projekt?

Fransk vinodling? Utplåningen av polska familjejordbruk till förmån för holländska och tyska gigant-lantbruk? Privatiseringen av den offentliga sektorn?

I flera medlemsländer har framträdande politiker och uppskattade intellektuella kritiserat både EU-konventets arbetsmetoder och grundlagens innehåll.

Hos oss hörs det mycket lite kritik från den politiska eliten. Helst skulle man se att hela grundlagen tigs ihjäl. För dem som ännu är beredda att tänka själva, och som inte ser EU:s framtid så problemfri som våra politiska ”ledare”, finns det inga andra alternativ än att yrka på en folkomröstning. Detta kan man göra genom att skriva namnet på appellen för en folkomröstning www.kansanaanestys.fi

Det är nu det gäller! Efter att EU:s grundlag har trätt i kraft gäller det bara att tiga och lyda. Men vi har ju förstås legat i hård träning redan en längre tid så vi har mycket goda förutsättningar att lyckas med det även inom ramarna för super-förbundsstaten EU.

Ulla Klötzer, lärare

Ordförande för folkrörelsen Alternativ till EU

Högt tempo förödande för demokratin

Ulla Klötzer, ordförande för folkrörelsen Alternativ till EU (Finland), ger sin syn på konventets arbete med EU-grundlag.

– När man inom EU beslutade att ett grundlagsförslag skulle utarbetas av ett konvent – och inte av en regeringskonferens som när tidigare EU fördrag har utarbetats – var det klart att syftet var att hårdstyra beslutsprocessen och ställa den beslutande regeringskonferensen inför fullbordat faktum. Detta har senare bestyrkts genom att de tyska och italienska regeringscheferna, Gerhard Schröder och Silvio Berlusconi, har varnat medlemsländerna för att komma med alltför många ändringsförslag. Varningarna är en fortsättning på de arbetsmetoder som konventets presidium använde sig av för att snabbt komma fram till ett förslag som till största delen gjorts upp på de stora ländernas och presidiets villkor.

Konventets arbetsmetoder kritiserades hårt av bl.a. Luxemburgs statsminister Jean-Claude Juncker i Der Spiegel, 25/2003. Enligt honom förvandlades det stort utannonserade ”demokrati-jippot” till en ”dunkelkammare” där endast presidiets texter gällde. Han anser att hela grundlagstexten är fullständigt oläslig och att Europas medborgare har rätt att få veta vad som pågår. Även Sigfried Bross, domare vid den tyska författningsdomstolen, anser att arbetsmetoderna inte har varit korrekta. En grundlig debatt om EU:s grundvärden borde ha förts i alla medlemsländer redan innan konventet inledde sitt arbete och ett så viktigt dokument bör inte tas fram i så snabb takt.

Men den snabba takten är inte bara förödande för den demokratiska processen i de nuvarande medlemsländerna. I de baltiska länderna och i Öst-Europa har man under det här året, utan en verklig djupgående, öppen debatt, och under närmast olidliga arbetsförhållanden för nej-sidan, drivit igenom ett ja i folkomröstningarna om medlemskap. Kunskapen om EU är på mycket låg nivå. Löften om pengar och högre levnadsstandard har avgjort folkomröstningarna. Grundlagsförslaget har inte debatterats och mycket få medborgare vet att det EU de röstat om inte är det EU de kommer att bli medlemmar av. Att nu få igång en djupgående debatt om grundlagen är fullständigt omöjligt.

För närvarande ser det ut att bli folkomröstningar om grundlagen i åtminstone åtta länder. Om det blir på lika villkor för grundlagsförespråkare och -kritiker återstår att se. Tidigare erfarenheter bådar inte gott. Finlands regering ställer sig negativ till en folkomröstning i detta skede. Detta trots att en gallup i juni visade att 68 % av befolkningen anser en folkomröstning vara nödvändig. Den politiska scenen i Finland har under en längre tid genomgått en förödande harmonisering och den konsensuspolitik som inleddes i samband med EU-medlemskapet, och de därpå följande regnbågsregeringarna, har djupa rötter. I motsats till Sverige och Danmark har Finland inget starkt nej-parti, som skulle politisera debatten och förse folket med kritisk information om EU. Junigallupen visar dock att finländarna inte är helt likgiltiga i EU-frågor. 61 % önskar att makten skall återföras till Finland och 85 % motsätter sig en EU-president.

För att vi i Norden, och speciellt vi i Finland, skall kunna upprätthålla och i hög grad återuppbygga den nordiska välfärdsmodellen – som åtnjuter medborgarnas fulla stöd – måste vi säga nej till en grundlag för EU. Vi måste återta våra ekonomiska och demokratiska styrmedel och vår röst för jämlikhet och fred i internationella forum. Våra parlament måste återta lagstiftningsrätten i frågor som gäller folkets vardag. Endast gränsöverskridande problem hör hemma i gränsöverskridande institutioner och även då bör de nationella parlamenten delta i beslutsprocessen.

Ulla Klötzer, ordförande för folkrörelsen Alternativ till EU (Finland)

Dåligt exempel för Sverige

FRI ATT PUBLICERAS HELT ELLER DELVIS!
Helsingfors 6.8.2003
Debattartikel av Gerd Söderholm

Införandet av EMU i Finland och några konsekvenser

ändska regeringarna utnyttjade överraskningsmomentet som taktik när Finland styrdes in i Europeiska unionen genom folkomröstningen i oktober 1994. Regeringarna förhindrade varje riktig debatt om den ekonomiska och monetära unionen. Detta var analogt med EU-kommissionens tysthetskrav som gick ut på att konsekvent vägra egna anställda publiceringstillstånd när de i offentligheten ville analysera de monetära följderna av en gemensam valuta.

Finländarna folkomröstade i en fråga som de i högsta grad fördes bakom ljuset i och vägrades en ny folkomröstning om EMU sedan det gått upp för dem att valutan gick förlorad redan i folkomröstningen 1994. På högsta regeringshåll försäkrades det inför folkomröstningen 1994 att vi varken kommer att förlora vår mark eller vår självständighet. Till skillnad från Sverige vägrades folket talan trots att det betalar priset för en gemensam valuta.

Det var helt enkelt inte meningen att människorna skulle förstå innebörden av den monetära frågan och därför fick ingenting ofördelaktigt för det monetära europeiska projektet komma ut i offenligheten. För de flesta finländare som inte hann med i det snabba politiska spelet var Maastricht ett abstrakt namn utan betydelse. Finländarna var omedvetna om att Maastrichtfördraget innebar att såväl valutan den finska marken som centralbanken Finlands bank och den självständiga penningpolitiken skulle offras. Våra politiker krävde inga som heslt undantag från Maastricht, ingen debatt förekom om några undantag.

Finlands bank är sedan den 1 december 2000, då den nya lagen om Finlands bank trädde i kraft, direkt underställd Europeiska centralbanken (ECB) in Frankfurt och har upphört att vara det ekonomiskpolitiska instrumentet för Finlands riksdag. Finlands bank är de facto försatt ur spel som institution för en nationell ekonomisk politik som skulle ha finländarnas bästa för ögonen.

Redan Harri Holkeris regering 1987-1991 började dra i de för EU rätta strängarna och yrka på strukturomvandling i landet, trots att statsskulden vid den tiden var låg, bara tio procent av BNP, arbetslösheten i det närmaste obefintlig och Finland Europas ”japanska under”. Finlands Bank användes på 1980-talet till att steg för steg styra den nationalekonomiska makropolitiken mot en avreglering av bank- och penningmarknaderna, uppmuntra utländsk låntagning inklusive kommunernas skuldsättning och göra avkall på sitt eget existensberättigande.

Den ekonomiska kraschen 1990-1993, den mest förödande någonsin i landets historia, var inte oberoende av Finlands anpassning till EU:s monetära unionspolitik. Efter inträdet i EU den 1 januari 1995 avstannade den politiska debatten för gott, den hade inte heller före inträdet varit så mycket att skryta med. Finland fick regnbågsregeringarna i vilka så många partier som möjligt bands till en och samma pro-EU-linje, som dikterades vara den enda rätta. Alla tyckte och skulle tycka lika. Den första regnbågsregeringen var Paavo Lipponens I regering 1995-1999. Den var målad i alla politikens färger, från vänster till höger, både socialdemokraterna, samlingspartiet (motsv. moderaterna), svenska folkpartiet, vänsterförbundet och de gröna ingick. Oppositionen, d.v.s. halva Finlands folk befann sig utskuffad i ett hörn, otrovärdig och frustrerad. 43 % hade röstat mot EU.

Det var centern och samlingspartiet under Esko Ahos (c) regering 1991-1995 som genomdrev svältkuren vilken resulterade i en för många ödesdiger skulddeflation inte skådad sedan 1930-talet. Priserna gick ner så lågt att när människor gått från gård och grund hade de fortsatta skulder kvar sedan bankerna tvingat dem sälja sina hem till underpris. Den finska arbetslösheten var 1990 bara 3,4 % men steg brant till 7,6 % 1991; 13,1 % 1992; 17,9 % 1993 och 18,4 procent 1994 då vi tangerade Spaniens rekord. Centern blev senare mera skeptisk till EU och fick inte delta i regnbågarna.

Den finska regeringen lät som EU:s mest exemplariska elev piskan vina över eget folk för att nå det utlovade priset som var deltagandet i den gemensamma valutan i kretsen av de första medlemsländerna.

Finland har stora svårigheter i dag, bl.a. en bestående hög arbetslöshet, alltför hög kostnadsnivå, alltför låga exportpriser, en misstrogen befolkning. Finland är inte ett bra exempel att visa upp för Sverige.

Många av de politiker och tjänstemän som drivit Finlands linje i riktning mot den blivande federala EU-staten har fått eller kommer att få höga poster i unionen där de avsvär sig lojaliteten med sitt land och förverkar det nationella förtroendet.

Fattigdom med brödköer

Ordet fattig förekom sällan förr. Finland var ett stolt land med god ekonomi.

Sedan Finland styrdes in i den ekonomiska och monetära europeiska unionen har landets inrikespolitik försämrats. Under de senaste tio årens integrationsprocess har förhållanden inträtt som fjärmat oss från den nordiska välfärdsmodellen.

Finland har annat att framvisa än Nokiamiljonärer – som det är tvivelaktigt att vara stolt över – d.v.s. brödköer som är medaljens baksida. Vi tvingades av våra politiker in i EMU och förlorade möjligheterna att driva en nationell politik och ha ett självständigt och konstruktivt samarbete med världens länder.

Vi fick de för ett nordiskt välfärdsland fula och skamliga brödköerna, men också andra negativa följder. Jag vill kort summera följderna i några sektorer: sysselsättning, inkomstfördelning, jordbruk, social- och hälsovård, skolväsen och industri. Denna summering är att betrakta som toppen av ett isberg.

EU:s arbetslöshet är 8,4 %, för ungdom 16,2 % (2002). Finlands arbetslöshet är 9.4 %, i vissa landskap 20 %. Dagligen rapporteras i medierna om uppsägningar, konkurser o. dyl.

Klyftan mellan rika och fattiga vidgas oavbrutet. De fattiga är inte alltid arbetslösa, vi har nu också arbetande fattiga, ”man begynte spekulera i arbetslöshet” för att tala med K.A. Tavaststjernas i romanen Hårda tider. Finns det tillräckligt många arbetslösa, kan lönerna sänkas och en person klarar inte levnadskostnaderna utan måste ha flera arbeten med försämrat fackligt skydd, dåliga arbetstider och arbetsvillkor. Detta är vad EU eftersträvar och kallar flexibilitet.

Finlands agribusinessektor har lidit. År 1992 hade vi 121 000 jordbruk, tio år senare (2002) var antalet 45 000. Myndigheterna vill ha ytterligare 15 000 jordbruk bort. Jordbruksarealerna hos enskilda jordbrukare har ökat när bönderna hyr ut jorden, men det betyder ökning av arbetslösheten också på landsbygden och ökad migration till tätorterna.

De sociala utgifterna har sjunkit från 30,0 % av BNP till 26,7 % (2000), vilket är lägre än både i Sverige och Danmark. Staten skar ner socialutgifterna mellan 1998 och 2001 med 2,1 %, så att kommuner som vill ha kvar sin standard på social- och hälsovården får tillskjuta mera pengar själva. Kommunerna har å sin sida stora svårigheter med finansieringen av den offentliga servicen när både staten och skattebasen krymper.

Skolväsendet har drabbats. På tio år har åttahundra (800) skolor stängts. Eleverna trängs i allt större skolor och får längre skolresor. Eleverna och lärarna stressas, lärare har permitterats, medan de ibland måste sköta flera klasser på samma gång.

År 1990 levde 30 000 familjer under fattigdomsgränsen som var 660 € per familj och månad. År 2000 var siffran 62 000 familjer, vilket är 10 % av alla barnfamiljer.

Brödköerna dök upp som nyhet i slutet av 1990-talet. I vissa städer och kommuner distribueras mathjälpen av kyrkorna och frivilliga organisationer en gång i veckan. År 2000 delade statskyrkan och organisationerna ut bröd till 100 000 personer. EU hjälper oss med denna mat till de fattiga och regeringen skäms inte för att ta emot den. Det gör jag å regeringens vägnar.

Demonstration i Thessaloniki midsommaren 2003

Artikel av Gerd Söderholm Ingått i Vasabladet den 31 juli 2003

Demonstration i Thessaloniki midsommaren 2003
Så matas världspressen

Den stora demonstrationen i Thessaloniki lördagen den 21 juni 2003 samlade femtiotusen (50 000) människor från hela Europa. Mottot var ”Stoppa Nato, USA och EU”. Organisatör var Action-Thessaloniki 2003 med uppgift att skydda tillresta människor som avsåg att yttra sig och demonstrera sin mening om Europeiska unionen och den allt intensivare politiska maktkoncentrationen.

Danmark, Finland och Sverige gillar inte att den nordiska midsommaren vanhelgas av politiska toppmöten, men vad nordiska länder tycker väger inte tillräckligt tungt. Avslutningen på Greklands halvår, januari-juni 2003, som ordförandeland för EU kröntes med ett sedvanligt EU-toppmöte denna gång i Greklands näststörsta stad Thessaloniki mitt under midsommarhelgen.

Att sitta i en museisal på ett internationellt seminarium i en het nordgrekisk stad är det mest antimidsommarprogram jag kan tänka mig. Men på midsommardagens eftermiddag satt vi ett hundratal personer från ett trettiotal länder bland vilka två från Finland i muséet för musikinstrument från antiken och den bysantinska tiden för att utbyta erfarenheter under temat ”För ett Europa utan krig, fattigdom, förtryck och antiterroristlagar”. Arrangör var Action-Thessaloniki 2003 (www.action-salonika2003.org),

I den vackra gränden utanför muséet stötte jag på Sterios Kalaigis och Sofia Sidiaroulou, ekonomie respektive juris studerande och ställde dem frågan om vi kunde emotse en fredlig demonstration med tanke på att var och varannan affär i Thessalonikis centrum var inkapslade bakom veckad plåt som butiksägarna lade de sista skruvarna i för att skydda skyltfönstren.

– Det kommer att gå fredligt till. Det är på grund av propagandan i TV:n och medierna som butiksägarna förseglar affärerna. Propagandan har gått ut på att skrämma folk så att de avstår från att demonstrera. Medierna är kontrollerade av regeringen och man vill med flit skrämma folk. I en vecka har det visats bilder på hur skyltfönster och dörrar täcks in med aluminiumplåt. Vi tillåter aldrig några maskerade människor i demonstrationerna och det finns speciella vakter som ser till ordningen, förklarade Sterios Kalaigis och Sofia Sidiaroulou.

Vår lilla tvåpersoners delegation från Alternativ till EU i Finland, Marjatta Kurtén och artikelförfattaren, gick i tåget som startade klockan fem på eftermiddagen och ringlade sig utmed hela strandgatan Nikis via Vita Tornet och tillbaka längs affärsgatan Tsimiski så långt ögat nådde åt alla håll. När vi hade gått ungefär en timme, klockan sex, hörde vi en skarp smäll, som en bomb, ganska avlägset. Vi fäste oss inte särskilt vid detta. Ingen omkring oss reagerade heller och vi fortsatte att gå. Vi blickade upp mot en övre parallellgata Egnatia likaså heltäckt av demonstranter och begav oss dit. Där stod demonstrationståget stilla. Längst framme på Egnatiagatan mot universitetet kunde vi se stora rökmoln bolma upp. Folk i tåget var insmorda i ansiktet med en vit massa. Det är för tårgasen, sa de. Poliserna stod i position längst framme vända mot det fredliga tåget med rökmolnen bakom sig mot Aristotelesuniversitetet till.

Vi två började gå längs parallella smågator i riktning mot rökmolnet tills vi befann oss bakom poliserna. I parkerna omkring och på gatorna syntes spår av bärsärkagång, rykande trädgrenar, slängda attiraljer, rånarhuvor, kohorn, påkar, smashade bilfönster. Det stank starkt av tårgas. Vi mötte stadsbor med näsdukar för ansiktet. – Det är bara tårgas, det gamla vanliga, ingenting att hänga upp sig på, sa en thessalonikibo som höll på att tvätta ansiktet vid en liten gatukälla. Jag gick för att på betryggande avstånd ta en bild på polisen och nedåt mot den fredliga demonstrationen.

På pressbyrån för Action-Thessaloniki 2003 vid Egnatia 69 följande dag fick vi veta att tusen till tusenfemhundra gängmedlemmar rusat från Aristotelesuniversitetet för att slå sönder och förstöra och att polisen lät dem vandalisera och tända på längs en sträcka av femhundra meter på Egnatia och angränsande gator. Polisen såg på men gjorde ingenting för att hindra dem. Ytterdörren till pressbyrån var sönderslagen och Periklis Kourmoulis berättade att sjuttio ”så kallade anarkister” strömmat in på pressbyrån i femte våningen undan tårgasen och att tvåhundra aktivister från Action-Thessaloniki 2003 hjälpt till att köra ut dem.

Periklis Kourmoulis på pressbyrån berättade att hela våldsverkan var organiserad och att polisen hade infiltratörer i det vandaliserande gänget. Det grekiska kommunistpartiet KKE meddelade efter händelsen att regeringen och polischefen har stort ansvar för våldshandlingarna. Gänget tilläts förstöra både kommunistpartiets kontor på Egnatiagatan och kommunistpartiets studentorganisations kontor, förutom bilar, småbutiker och fasadskyltar som de brände ner. Dess framfart hejdades med tårgasbomber utanför pressbyrån och fram till Aristotelesplatsen där en stor konsert var planerad för den stora fredliga demonstrationen.
I Thessaloniki var antieufronten organiserad av det starkt EU-fientliga kommunistpartiet. Logiken från bland annat Seattle, Amsterdam, Prag och Göteborg, det vill säga att stoppa oppositionen genom att förstöra dess hjärnkontor, gick igen i Thessaloniki där kommunistpartiets kontor attackerades.

Världspressen är troget på plats där det bombas och brinner för att ta lämpliga bilder. I det här fallet får världspressen representeras av den makedoniska tidningen Aupiavn som den 22 juni 2003 kunde visa upp flammande fasader i färg, poliser och vandaler iklädda gasmasker och påkdängare i högsta hugg. Mitt på en bild av EU:s statschefer som flytt undan folkmassan till en närliggande badort på Khalkidhikihalvön syns den finländska presidenten Tarja Halonen glatt leende.

Våldet som tusen till tusenfemhundra personer åstadkom bevakades tillfullo, av de femtiotusen fredligt demonstrerande inte ett spår på någon bild. Kanske fanns det någon kommentar i texten, men tyvärr behärskar jag inte matematikspråket grekiskan.

Fallet Connolly och yttrandefriheten

Artikel av Gerd Söderholm

De finländska regeringarna utnyttjade överraskningsmomentet som taktik när Finland styrdes in i Europeiska unionen genom folkomröstningen 1994. Regeringarna förhindrade varje riktig debatt om den ekonomiska och monetära unionen så som EU-kommissionen krävde. Finländarna röstade i en fråga som de fördes bakom ljuset om.

Det bär britten Bernard Connolly vittnesbörd om i boken ”The Rotten Heart of Europe – the Dirty War for Europe’s Money”. För den fick han sparken från sin tjänst vid kommissionen i oktober 1995. Boken utkom i september 1995.

Bernard Connolly överklagade och drev saken ända till EU-domstolen i Luxemburg efter att ha fått avslag på sitt klagomål mot disciplinnämndens yttrande och avsättningsbeslutet 1996 och efter att förstainstansrätten ogillat hans talan i dom 1999. Den samlade EG-domstolens dom den 6 mars 2001 lydde slutligen att EU-kommissionen gjorde rätt i att avskeda Connolly.

Ett studium av förstainstansrättens och EU-domstolens argumentering är ett studium av EU:s uppfattning om yttrandefriheten.

Formellt lades det Bernard Connolly till last att han åsidosatt tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna som samtliga tjänstemän anses känna till, särskilt artiklarna 11, 12 och 17 vilka hårklövs i förstainstansrättens och i den samlade EG-domstolens argumentering till Bernard Connollys totala nackdel.

Enligt artikel 11 skall en tjänsteman fullgöra sina uppgifter och uppträda med enbart gemenskapens bästa för ögonen; han får varken be om eller ta emot instruktioner från någon regering, myndighet, organisation eller person utanför sin institution och inte utan tillsättningsmyndighetens medgivande ta emot hedersbetygelser, ordnar, förmåner, gåvor eller ersättning av något slag från någon regering eller annan källa utanför sin institution utom för tjänster som han gjort antingen före sin tillsättning eller under särskild ledighet för militärtjänstgöring eller annan nationell tjänstgöring.

Enligt artikel 12 skall en tjänsteman avstå från varje handling, särskilt från offentliga uttalanden, som kan skada tjänstens anseende. En tjänsteman som önskar, mot ersättning eller ej, utöva en bisyssla eller åta sig uppdrag utanför gemenskaperna, måste ha tillstånd från tillsättningsmyndigheten. Tillstånd får inte lämnas om bisysslan eller uppdraget är av ett sådant slag att det skadar hans oberoende ställning eller gemenskapernas verksamhet.

Enligt artikel 17 andra stycket får en tjänsteman inte, vare sig ensam eller tillsammans med andra, utan tillstånd från tillsättningsmyndigheten offentliggöra eller låta offentliggöra texter som har samband med gemenskapernas verksamhet. Tillstånd får endast vägras om det planerade offentliggörandet kan skada gemenskapernas intressen.

Samtliga tjänstemän oavsett administrativ ställning omfattas av artikel 12 och artikel 17. Artikel 12 första stycket och artiklarna 11 och 21, utgör ett särskilt uttryck för lojalitetsplikten som gäller varje EU-tjänsteman och som kräver att tjänstemannen i fråga avstår från handlingar som undergräver tjänstens anseende och den respekt som krävs gentemot institutionen och dess myndigheter. Tjänstemannen, i synnerhet om han har en hög befattning, skall uppträda på ett sätt som är höjt över alla misstankar så att det förtroende som finns mellan institutionen och honom alltid skall bestå.

Må medlemsländernas invånare härav dra slutsatsen att deras EU-tjänstemän, när de uttalar sig, inte gör det i det egna landets intresse utan har skyldighet att göra det i EU:s intresse. En ytterligare slutsats av detta är att de har förverkat det nationella förtroendet.

Men till det väsentliga: Varför fick ingenting ofördelaktigt om det monetära europeiska projektet komma ut i offenligheten innan folkomröstningarna?

Det var enligt Connollys beskrivningar inte meningen att människorna skulle förstå innebörden av den monetära frågan eller ens att de med ett penndrag berövades sitt lands viktigaste ekonomiskpolitiska instrument: valutan, centralbanken och penningpolitiken.

Bernard Connolly visste av erfarenhet att han aldrig skulle fått tillstånd till någon bok i monetära frågor mitt i den känsliga tid när Mastrichtfördraget genomdrevs 1991-1992.

Bernard Connolly var sedan 1990 till chef för den enhet inom EU-kommissionen, som ansvarar för övervakningen och driften av europeiska växelkursmekanismen (ERM) och förberedelsen av den gemensamma valutan. Han arbetade i Monetära kommittén, underkommittén för den monetära politiken och [Centralbankschefs]kommittén och övervakade medlemsstaternas monetära politik och analyserade de monetära följderna av genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen.

Vid tre tillfällen från 1991 ingav han utkast till artiklar om tillämpningen av monetära teorier, utveckligen av Europeiska monetära systemet (EMS) och de monetära följderna av vitboken om Europas framtid utan att beviljas förhandstillstånd för att publicera artiklarna. År 1995 ansökte han om tre månaders tjänstledighet av personliga skäl och lät under tjänstledigheten publicera boken ”The Rotten Heart of Europe – the Dirty War for Europe’s Money” (Europas ruttna hjärta – det smutsiga kriget om Europas pengar). Vis av tidigare avslag, visste han att han inte skulle få tillstånd att publicera en bok, trots artikel 10.1 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna enligt vilken var och en har rätt till yttrandefrihet innefattande åsiktsfrihet och frihet att sprida uppgifter och tankar utan att någon offentlig myndighet får hindra det. I artikel 10.2 räknas de ändamål upp som kan motivera att yttrandefriheten inskränks: statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skyddande av hälsa och moral eller av annans goda namn och rykte, förhindrande av att förtroliga underrättelser sprids och upprätthållande av domstolars auktoritet och opartiskhet. För att yttrandefriheten skall få begränsas måste alltså något av de skäl som anges i artikel 10.2 förefinnas. Annars är det aldrig tillåtet att begränsa yttrandefriheten.

Inget av de ovan nämnda skälen fanns när förstainstansrätten och EU-domstolen i Luxemburg valde att förkasta samtliga av de sju, därefter tretton grunderna som Connolly åberopade.

I Connollys fall blev det ett de facto förbud mot allt offentliggörande och den berörda institutionen fick makt att utöva obegränsad censur med åberopande av artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.

För den som vägrar tro att den finländska ekonomiska kraschen 1990-1993 var oberoende av Finlands anpassning till EU:s monetära unionspolitik är Connollys bok av stort intresse. Jag tror inte att intresset minskar med tiden, eftersom vi kommer att leva länge med de svårigheter som en enda valutan innebär för ett litet exportberoende land i periferin. Det är tvärtom hög tid att ta reda på Connollys argumentering för att kunna göra något i vår egen sak.

Det klarnade genom Connollys bok, och särskilt hans dom, varför den politiska debatten avstannade när vi kördes in i EU och varför vi fick regnbågsregeringarna där alla tyckte lika.

Maastrichtstrategins lyckliga genomförande berodde enligt Connolly på tre villkor. Det utlovades ett pris – deltagande i en enda gemensam valuta (1997). Allt som hotade att Maastrichttidtabellen spårade ur riskerade att minska motivationen hos myndigheterna att piska befolkningen att gå igenom smärtbarriären i strävan att nå priset. Det var viktigt att myndigheterna längtade efter priset – eller att väljarna tillät detta. Det fick inte förekomma några tvivel på en gemensam valuta, eftersom smärttröskel för konvergenskriterierna då kunde sjunka eller den stränga åtstramningspolitiken förslappas.

De finska regnbågsregeringarna på 1990-talet band många partier noga till samma politik. En regering som var EU-kritisk kunde inte tillåtas.

Det tredje villkoret, nämligen att konvergenspinan under valutakursmekanismen (ERM) inte får bli olidlig, var inte särskilt relevant för vårt land. Dels är vi vana att tiga och lida och Finland har sisu, men framför allt fördes vi bakom ljuset med argumentet att EU-harmoniseringen kommer att rädda oss, och i själva verket är vår enda chans.

Den finska arbetslösheten steg ju nog under landets värsta ekonomiska krasch någonsin från 3,4 procent 1990, 7,6 procent 1991, 13,1 procent 1992, 17,9 procent 1993 till 18,4 procent 1994 och stora delar av ungdomssysselsättningen offrades, men Finlands regeringar följde Bundesbanks bud om att ansökarländerna till EMU skall demonstrera att de menar allvar med en svuren medbroderlighet – alla för en och en för alla – redan innan den fullständiga monetära unionen blivit verklighet.

Bernard Connolly demonstrerar detaljerat hur ländernas svårigheter, bland annat arbetslösheten, följde av anpassningen till den ekonomiska och monetära unionen. Han gjorde det så effektivt att EU-kommissionen med hela tyngden av sin juridiska expertbyråkrati förklarade att han hade skadat tjänstens anseende och på ett irreparabelt sätt rubbat det förtroende som kommissionen har rätt att kräva av sina tjänstemän.

EU-kommissionen beslagtog inte Bernard Connollys bok ”The Rotten Heart of Europe – the Dirty War for Europe’s Money”. Den finns att tillgå på engelska på bibliotek i Helsigfors, men inte särskilt tätt med tanke på sakens oerhörda betydelse. Till exempel stadsbibliotekets exemplar måste beställas från Parkstads bibliotek.

Vasabladet 12.7.2003